Ett säkert vårtecken är att båtägare börjar göra i ordning sina båtar inför sommarsäsongen. Vad många inte tänker på är att de håller på med ofta ganska giftiga substanser då de skrapar av gammal färg från båtskrovet. Färgflagorna och dammet kan skada både dem själva liksom marken nedanför och i förlängningen vattendragen utanför.

Forskare vid Institutionen för tillämpad miljövetenskap (ITM), Stockholms universitet, har sammanställt utförda undersökningar på mark som används som båtuppläggningsplatser för fritidsbåtar i 66 svenska kustkommuner, från Strömstad i Bohuslän till Tierp i Uppland. Totalt hade 34 sådana platser undersökts.

– Sammanställningen visar att det på dessa platser oftast finns väldigt höga halter av många olika ämnen som man vet är mycket giftiga. Särskilt alarmerande är att de högsta halterna påträffas i det översta markskiktet vilket tyder på att gifterna nyligen tillförts, säger Britta Eklund, forskare vid ITM och ansvarig för sammanställningen.

De maximala uppmätta halterna överskred de av Naturvårdsverket uppsatta riktvärdena för känslig markanvändning, det vill säga mark där människor vistas dagligen. För koppar överskrids gränsvärdet cirka 100 gånger, bly cirka 180 gånger och kvicksilver cirka 450 gånger. Mängden av cancerogena polycykliska aromatiska kolväten (PAH:er) överskreds cirka 2 000 gånger och PCB cirka 500 gånger. Även tributyltenn (TBT) som är en substans som användes i båtbottenfärger från 1960-talet till 1980-talet påträffades i höga halter i markytskikten. TBT har på grund av sina hormonstörande effekter på en rad organismer varit förbjudet inom EU sedan mer än 20 år.

Sammantaget visar sammanställningen att mark som används som uppläggningsplatser för fritidsbåtar i allmänhet är kraftigt förorenad.

– Denna giftspridning måste upphöra. Den traditionella skötseln av båtar bör omprövas och ersättas med metoder som innebär mindre användning av gifter. Det behövs nationella regler för verksamheten med en minimering av fortsatt giftspridning till miljön och även för att minska hälsoriskerna för båtägarna. Det bör också övervägas om verksamheten bör vara anmälningspliktig och även bättre klargöras hur ansvarsfördelning är mellan enskilda båtägare, båtklubbar, kommuner respektive markägare för fortsatta föroreningar.